En vacker torsdagseftermiddag söp den gamle Albert ihjäl sig. Stämningen bland A-lagarna på parkbänken var något förtryckt men Albert själv mådde вrа. Äntligen skulle han kunna börja på en ny kula i himmelriket.
Det dröjde inte länge förrän han bankade på Sankte Pers stora port:
- HALLÅ, SANKTE PER, HALLÅ...
Sankte Per öppnade långsamt porten.
- HALLÅ SANKTE PER, SLÄPP IN MIG...
Sankte Per stirrade på Albert och sade:
- Sakta i backarna... Varför skulle jag släppa in dig?
Den tidigare så glade Albert stannade upp.
Sankte Per fortsatte:
- Varför skulle jag släppa in dig? Har du hjältp någon medmänniska någon gång?
Albert började fundera och fundera. Efter ett tag stammade han fram:
- En gång... öööh... En gång skänkte jag en.... en krona till frälsningsarmn...
- Det var inte mycket att komma med... Inget mer?
- Ööööh.... Jo, jag skänkte en krona till dom där barnen i... i Brasilien... som det är så synd om...
- Hmmmmm...
- Och.. och... Jag har ju också skänkt en krona till.... ööööh.... till frälsningsarmn en gång till???
Sankte Per skakade på huvudet:
- Tyvärr. Jag kan inte släppa in dig här...
- Jamen vad säger farbror Gud då? Kan du inte fråga farbror Gud?
Sankte Per suckade
:
- Ja okey då Om du tjatar så...
Sankte Per stängde dörren och gick iväg till Gud. Albert väntade nervöst utanför.
Då Sankte Per kom tillbaka frågade Albert kvickt:
- Vad sa han? Vad sa han?
Sankte Per sträckt fram handen och öppnade den.
- Här. Ge honom tre kronor och be honom fara åt hеlvете...
0