Morgan gick längs en livlig gata i staden tillsammans med sin gode vän Bert, som brukade börja stamma så fort något gjorde honom lite upphetsad. Nu sa han plötsligt:
- Ti-ti-ti-tittia p-p-p-p-på d-d-d-den d-d-d-där sn-sn-sn-snygga tj-tj-tj-tj-tjejen!
- Var? Var då någonstans? sa Morgan och såg sig ivrigt omkring.
- För sent, sa Bert. Hon gick precis in i en affär.
En stund senare började Bert återigen stamma:
- Ha-ha-ha-ha-har d-d-d-d-du s-s-s-sett vi-vi-vi-vi-vilken b-b-b-b-bil!
- Var ? Var då någonstans? sa Fredrik och vred på huvudet åt alla håll.
- För sent, sa Bert. Den försvann just runt hörnet där borta.
Efter ytterligare några minuter började Bert stamma igen:
- S-s-s-s-se...
Men Morgan avbröt honom, för nu var han trött på att det som fanns att se redan hunnit försvinna innan Bert slutat stamma.
- Ja, ja, jag ser, sa han trött och tittade rakt fram.
Bert var tyst en liten stund och sa sedan:
- Men om du såg den där hundskiten, varför trampade du då i den?