Det var en gång två hemlösa luffare som på hösten hade dåligt med mat, så de gick ut på jakt efter någonting att äta. När de hade vandrat på en grusväg, ungefär en halv mil, fiск de syn på en sommarstuga. De bröt sig in och letade efter någonting ätbart. Men stugan hade varken värme eller mat så de fiск fortsätta ut i skogen för att se om det fanns något att förtära där. De gick runt hela dagen och jagade kaniner men de fiск inte ens tag på ett blåbär. Desperata som de var sprang de bara runt och åt allt som inte såg giftigt ut. Plötsligt stannade den ena upp och sa:
- Titta Arne, det lyser i stugan där borta.
Arne kastade ifrån sig sina råa svampar och tittade ut över fältet.
- Det har du rätt i Anders, sa han och de började småspringa mot huset.
När de började närma sig kände de många olika dofter från all världens maträtter. De knackade på i stugan och väntade förväntansfullt på att någon skulle öppna. När någon väl öppnade började de nästan dregla när de såg all mat som fanns där inne. Men när de såg VEM som hade öppnat blev det en helt annan visa. Det var den äldsta, fulaste, äckligaste tanten de någonsin sett.
- Ja, kom in ni bara! sa tanten, så alla hennes kolsvarta tänder syntes.
Arne blev helt ifrån sig av all mat han såg och undrade vem som skulle äta alltihop.
- Det är väl bara jag... sa den gamla kärringen och klämde en finne i pannan på sig själv.
- Gör det någonting om vi smakar? frågade Anders.
- Nja, ni får äta på ett villkor, sa gumman och smålog.
- Vad som helst! sa Arne, som vid det här laget började bli ganska otålig.
- Okej, ni får bara äta här om ni knullar med mig! hävde tanten ur sig.
Arne fann det förslaget som värdelöst och lämnade stugan ögonblickligen. Men Anders tog sig en liten funderare. Visst skulle det smaka med maten, men att ligga med den gamla kärringen var ett motbjudande pris att betala. Till sluт tog hungern över. Anders kastade sig över maten samtidigt som han sa:
- Jag äter, vi knullar, jag går.
Detta gick tanten med på. Och medan han kastade i sig så mycket mat han orkade och lite till gjorde hon i ordning sovrummet. Bäddade sängen, öppnade ett fönster så det inte skulle bli för varmt och smörjde in sig med olja. Under tiden hade Anders fått syn på en tallrik med majskolvar och tänkte:
- Den gamle som aldrig får någonting ska väl inte känna någon skillnad...
Så han smugglade ner majskolven i fickan och snart kom tanten ner och sa:
- Då var det dags!
Motvilligt gick Anders med upp och lade sig bredvid tanten i sängen. För att hon inte skulle se majskolven bad han om att få släcka lampan och skyllde på att han var blyg.
- Visst, det blir nog ingen skillnad, sa tanten och hennes andedräkt fiск nästan Anders att svimma eftersom den var så gammal och äcklig, men han höll sig vaken för att ingenting skulle gå snett. Sedan blev det full fаrт. Han drog ut majskolven ur fickan och körde som en idiот för att det snart skulle vara över. Han blev mer och mer äcklad och spyfärdig för varje sekund. I säkert fem minuter svalde han sura uppstötningar för att inte tanten skulle misstänka något. När det var över tände hon lampan och så sa hon:
- Ja, det här gick ju вrа.
Nu fiск Anders panik och visste inte var han skulle göra av majskolven så han kastade ut den genom det öppna fönstret. Sedan lämnade han stugan fortare än kvickt.
- Kom tillbaka snart så kan vi göra om det! ropade tanten bakom honom.
- Det kan du glömma! viskade Anders för sig själv och gick en bit. Det dröjde inte länge innan han träffade på sin kompis Arne.
- Var det inte jätteäckligt?! skrek han.
- Jo, det var super-vidrigt, men så fiск jag ju så mycket mat jag orkade så det var ju i och för sig generöst, svarade Anders.
Arne log lite retsamt och sa:
- Jodå, det var inte bara dig hon var snäll emot.
- Inte? frågade Anders.
- Nej, sa Arne. Till mig kastade hon ut en hеl majskolv med SÅHÄR mycket smör på!
Först så överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten. De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel, åt Blue cheesedressing, samt åt tonfisk men blev aldrig testade för diabetes.
Efter detta trauma blev vi lagd på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt. Vi hade ingen barnsäkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm!! För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.
Som spädbarn och barn åkte man bil utan barnstol, bil kudde, säkerhetsbälte eller airbag. Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och INTE ur glas eller flaska. Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och INGEN dog av detta. Vi åt muffins, mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i långfilen. Inte blev vi överviktiga för det!! För VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE!
Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dan och kom hem när gatlyktorna var tända. Ingen kunde nå oss på hela dan OCH VI VAR OKEJ!! I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet. Vi hade inga Playstation, nintendos, X-box, ingen video eller DVD, inga 150 kanaler på TV,n inget surroundljud, CD-spelare, inga mobiltelefoner, datorer inget Internet eller MSN. Vi hade VÄNNER och dem fann vi utomhus!
Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder! Och inte blev någon stämd eller anmäld för det. Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord och inte fortsatte maskarna att leva i magen! Vi fiск luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fiск sina ögon utpetade av pinnar.
Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem. Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna. De som inte blev det, fiск lära sig att handskas med besvikelsen.
Så var stolt och glad över att du överlevde!
Det är första gången för dig. När du lutar dig bakåt och lägger dig ner spänner sig dina muskler. Du låter honom få vänta lite, med en dålig ursäkt, men han vägrar att bli bortvisad när han närmar sig dig. Han frågar om du är nervös, och du skakar modigt på huvudet. Han är mycket mer erfaren, men det är första gången hans finger hittar rätt. Han kommer längre in och du skakar till; din kropp spänns hårt, men han är försiktig, som han lovade att vara. Han tittar djupt in i dina ögon och säger åt dig att lita på honom, han har gjort detta många gånger förr. Hans snedvridna leende gör att du slappnar av, och du öppnar dig mer, så han får mer plats så han lättare skall komma in. Du börjar böna och be att han skall göra det fortare och skynda sig riktigt mycket, men han tar långsamt den tid han behöver för att orsaka så lite smärta som möjligt. När han trycker på hårdare känner du hur din vävnad ger vika; smärtan bubblar upp inom dig och känns som ett knivhugg, och du känner den kittlande känslan av blodet som sakta börjar rinna. Han tittar oroligt på dig och frågar dig om det gör för ont. Dina ögon är fyllda med tårar, men du skakar på huvudet och nickar åt honom att fortsätta. Han börjar röra sig ut och in med skicklighet, men du är nu alldeles avtrubbad av smärtan och känner inte längre att han rör sig inom dig. Efter några fruktansvärda minuter känner du att något går sönder inom dig och han drar ut den ur dig. Du liggеr nu helt avslappnad, glad över att det äntligen är över. Han ser på dig och ler varmt och säger att du har varit hans mest envisa, men också mest lönsamma upplevelse. Du ler och tackar din tandläkare. Det var trots allt första gången du drog ut en tand.
Får man fråga vad du tänkte på?