En dag var jag ute och gick på stan och tog en sväng in i en religiös bokhandel där jag hittade en bildekal som proklamerade budskapet "Tuta om du älskar Jesus!". Jag köpte den och satte den på min bakre stötdämpare, och jag är verkligen glad att jag gjorde det. Vilken upplyftande upplevelse som skulle följa! Några dagar senare stannade jag för rött ljus i en livlig korsning. Jag tappade koncentrationen lite och mina tankar gled bort. Jag märkte inte att det röda ljuset ändrades om till grönt. Bildekalen fungerade verkligen, tänkte jag. Jag hittade där massor med folk som älskade Jesus. Killen i bilen bakom mig började tuta som bara den. Han måste verkligen älskat Jesus, för ganska snart lutade han sig ut genom bilfönstret och skrek "Herregud" så högt han bara kunde. Det var som om han varit på en fotbollsmatch och där skrikit "Skjut Jesus, skjut!" Alla andra började då tuta också, så jag lutade mig ut genom fönstret, vinkade till och log mot allt härligt folk som stod bakom mig i korsningen. Det verkade som om en person var fotspecialist, för jag tyckte att han ropade "i din fot", men jag hade ju inget i dem... Han pekade också mot mig med ett utsträckt långfinger, och jag frågade mina barn om de visste varför han gjorde så. De fnissade lite och berättade för mig att det är ett hawaiianskt tecken som betyder "lycka till". Jag blev glad över att få veta detta och lutade mig ånyo ut och gjorde samma tecken tillbaka mot fotspecialisten. Åtskilliga bilar längre bak steg en stor man ur sin bil och ropade något som jag heller inte kunde urskilja, men han var nog bonde för det som han ropade lät som "häll vete". Han måste verkligen älska Gud eftersom han ber till honom på öppen gata att han ska låta manna falla från himlen. Några utav personerna var så uppe i stundens lycka att de steg ut ur sina bilar och började gå mot mig. Jag slår vad om att de ville be, men just då upptäckte jag att ljuset hade slått om till gult, så jag tryckte gaspedalen i botten, och tur var väl det för jag var den enda som hann igenom korsningen innan ljuset slog om till rött. På väg därifrån lutade jag mig än en gång ut genom fönstret och visade dem det hawaiianska tecknet för "lycka till". Tack gode Gud för sådana människor.
En predikant blev inbjuden att äta middag hos en vänlig bondmora utanför Skövde. Väl inkommen förstod predikanten att här var det inte fråga om att äta nån mat inte. Där var, som man säger i Västergötland, så gränsalöst sketigt!
Här gällde det att plocka fram alla tillåtna argument för avhållsamheten, så predikanten körde med att han nog höll igen, och han egentligen nog var inne i en fasteperiod. Men han kunde ju sitta ned en stund ändå, förstås.
- Han kan la säтта sej in i finrummet och få en kopp kaffe i alla fall, sa kvinnan.
Jovisst, det kunde väl gå вrа. Inne i finrummet fiск predikanten syn på nånting i en stor skål. Det såg ut som små nötter av något slаg. Han kunde väl smaka en... Och en till gjorde väl inget. Och så gick det som det lätt går. Om en stund var nötskålen tömd till hälften. Nu kom kvinnan in. Predikanten kände sig besvärad när han erkände sitt intresse för det goda i skålen.
- Ja, jag skulle ju inte äta, men det gick ju inte att låta bli detta. Jag tog några stycken, och det blev fler och fler. Så tant får förlåta mig...
Kvinnan log vänligt och svarade glatt:
- Det gör inte ett färn, för jag har så dåliga tänder, så jag har bara söget å choklan...