Det var en gång en kung som hade tre döttrar. En gång frågade han dem hur mycket de egentligen tyckte om honom.
- Som Gud i himmelen, svarade den äldsta insmickrande, men hennes svar behagade fadern som sedan ställde samma fråga till sin mellersta dotter.
- Som all världens guld och silver, svarade hon och kungen var även nöjd med detta svar. Så frågade han sin yngsta dotter hur hon kände inför sin far.
- Du är mig kär som saltet, svarade hon, men detta påstående gladde kungen inte det minsta. Tvärtom blev han vred över att bli jämförd med något så obetydligt och vardagligt som salt. Faktum är att han blev så arg att han slängde ut sin dotter i skogen utanför slottet.
Nu kanske du inte tycker att det var ett särskilt grymt straff, men för en prinsessa som levt ett skyddat liv i lyx innanför slottets väggar var det en mardröm. Hon gick genast vilse i skogen och hade snart irrat sig långt bort från hennes fars land. När natten föll på blev hon jagad av vilddjur i skogen och rev sönder sina dyrbara kläder på buskar och grenar. Till sluт klättrade hon upp i ett träd och där kunde hon äntligen känna sig trygg.
Följande morgon var prinsen i grannriket ute på jakt i skogen. Hans hundar hade sprungit fram till ett träd, där prinsen gissade att de jagat upp något villebråd. När han kom fram till trädet blev han häpen då han tittade upp. I trädets grenar satt en flicka som med sina trasiga kläder och toviga hår nästan liknade ett skrämt djur, men trots smutsen och oredan kunde vem som helst se att hon var en ovanligt söt flicka.
Prinsen gjorde så klart vad vem som helst skulle ha gjort; han hjälpte ner prinsessan från trädet och satte henne på sin häst. Så red de hem till hans rike, där prinsessan berättade om vem hon var och om hennes grymma öde.
De följande veckorna övergick prinsens medlidande för sin nya kamrat till äkta kärlek och snart var det bestämt att de skulle gifta sig. Det blev ett storslaget bröllop, där regenter från alla grannriken var inbjudna. Även prinsessans far och hennes systrar var gäster, men prinsessan bar en stor slöja under hela bröllopet, så de kunde inte känna igen henne.
Under festen efteråt bjöds alla gästerna på massor av god mat, men de rätter som serverades kungen hade inte blivit saltad - det hade prinsessan sett till.
- Men, protesterade kungen, den här maten smakar ju knappt något. Det måste fattas salt.
- Jag trodde inte att ers majestät tyckte om salt, svarade prinsessan.
- Det är klart jag vill ha salt, sade kungen.
- Saltet ger ju krydda åt maten och gör den godare. Vad är maten utan sin krydda?
- Förstår du nu varför du är mig kär som saltet, far, frågade prinsessan och lyfte på sin slöja.
Det gjorde kungen, som genast omfamnade sin dotter och berömde henne för hennes klokhet.
Sagan är upptecknad i Bräkne-Hoby socken 1926, av Thyra Isaksson. Den okända berättaren
Är född på 1850-talet.
Sagan är känd från 1100-talet. I Tyskland och nordvästra Europa är den vanlig som en variant
På Askungesagan.
Från www. Brakne-hoby. Se
0